Luleå är en av Sveriges mest utsmyckade städer. För några år sedan gjordes en undersökning där man fann att flera hundra offentliga skulpturer, väggmålningar och andra installationer finns till allmän beskådan. Detta är naturligtvis något att glädjas åt, men med den stora mångfalden följer också vissa problem. Två av dem rapporteras in från upprörda flanörer, som tagit sig an den årliga Konst från hoj-turen. "Ingenting är utmärkt, absolut ingenting. Det är nog så svårt att veta vad som är konst i dag, även med plaketter". En annan stadsvandrare låter meddela att flera av konstverken är i uselt skick. "Är de inte nerklottrade så är de sönderrostade". Därmed var det dags för ytterligare en turistresa.

 

Dåligt uppmärkt
Under en dagstur genom Luleå, från Notviken till Svartöstaden, visar det sig att det första påståendet stämmer. Av Kurirens 35 granskade konstverk är blott två uppmärkta. Ett av dem, Benoit Tremsals Markrörelse, finns i Museiparken medan det andra, Kerstin Hedströms Fredad plats, hör till Skulpturpark Kronan, där är emellertid allting noga inrutat.

 

När man söker sig fram till Hedströms konstverk, det enda i skulpturparken som gjorts av en svensk och därtill lokal konstnär, uppdagas i stället ett annan slags vanhedrande. Hedströms järnbur, som är tänkt att inrymma en fredad och orörd plats, är blockerad av en hög bråte. Ingen liten plankhög, utan ett väldigt kabelhjul och några lastpallar. Utöver detta tycks en truck eller traktor ha backat in i informationsskylten som numera knappt går att utläsa. Verket är högst ofredat.

 

Hagelbeskjutet stål
Detsamma kan sägas om västerbottenkonstnären Bo Holmlunds Regnbåge i förvandling som står placerad på Hagelvägen 59. Den som någon gång stått på Haparanda torg vet hur en välhållen Holmlundskulptur ser ut. Där skimmrar hans opus Broar - två väldiga silverbågar - i kapp med solen. Vad gäller regnbågen på Hagelvägen tycks den ha beskjutits just med hagel. Metallen glänser knappast, snarare blöder den rost. Det är svårt att särskilja metallbågarna från den strategiskt framskjutna matthängaren någon meter bort.

 

Annars handlar det mycket om klotter, smuts och mindre skadegörelse. På Tunastigen finns en länga med skräckexempel på nersolkade skulpturer. Tack och lov har man lämnat Lars Piraks och Laila Wikströms väggmålningar i fred. Men det är kanske bara en tidsfråga innan även de stryker med? I New York brukar man tala om "Broken window"-effekten. Krossas en ruta slås snart ytterligare två i krasch, i ren resignation.

 

Värst på Gültzanudden
Värst åtgågna är nog ändå verken på Gültzanudden. Det gamla monumentet 3 ton järnmalm må anses mossigt och otidsenligt men är det nog skäl att helt och hållet lämna det därhän? Av modernare slag är fransmannen Denis Malbos 100 upsatta himlar. Kanske är det alltför hippt? Den blåmålade stålrektangeln tycks nämligen ha misstagits för en färdiggrundad så kallad "fri" graffitivägg.

 

Det är som sagt oerhört svårt att hålla efter en så pass ansenlig samling offentlig konst som den i Luleå. Kommunen kan heller inte beskyllas för att verk slås sönder i skulpturparken eller att Gültzanudden är laglös plats nattetid. Dock borde man överväga någon form av, om inte skydds-, så väl restaureringsprojekt. Det var en stor skam för Umeå kommun då det uppdagades att någon inom de egna leden låtit stycka sönder en länge eftersökt och karaktäristisk fontän av stadens store son och internationelle designernamn Stig Lindberg. Man önskar Luleåkonstnären Kerstin Hedström ett bättre öde.