Jag har en polare som varit på fler festivaler än någon annan jag känner. Han har under stora delar av sitt liv anpassat både jobb och vardag för att få allt att funka ihop med sommarfestivalernas Sverige.

 

Det finns alltid en historia att berätta om festivalupplevelser, men det är sällan de handlar om artisterna och banden. Nej, faktum är att han oftast missar de där oförglömliga spelningarna som lyriska tidningsskribenter uttrycker sig så drömskt om. Hans anekdoter är dock ofta dråpliga och handlar om den så ökända festivalfyllan.

 

Jag lyssnar gärna på berättelserna, men jag känner alltid att tragiken hänger i luften då han missat den och den konserten som fått fem plus eller fem getingar i kvällspressen.

 

 

Det handlar inte om att han är ointresserad av musik - tvärtom - han är kanske den mest musikintresserade person jag känner. Ändå kan han tänka sig att festa bort sköna festivaler.

 

Roskilde 1999. Han lämnar campingen för att ta sig till Ministrys spelning. Plötsligt får han syn på någon som är villig att sälja en ölback väldigt billigt. Den backen ska han ha. Ministry glöms bort när han greppar en dansk ölflaska.

 

- Egentligen åkte jag ända till Danmark enbart för den konserten. Jag har faktiskt inte förlåtit mig själv än, säger han.

 

Året innan, Hultsfred. Han åkte till Småland för att se The Specials. Han fick med sig en bandtröja, men troligtvis såg han inte den brittiska skapunkgruppen. Eller... han är inte säker.

 

 

Häromdagen ringde jag honom för att höra vad han tyckte om Getaway Rock Festival i Gävle. Folk hade tydligen sett Slash vandra runt på stan i mysbrallor.

 

Nej, min polare hade köpt en biljett till festivalens alla dagar men endast lyckats ta sig dit den första dagen. Han missade Slash, Raised Fist - och det mesta faktiskt.

 

Själv är jag typen som ser så mycket som möjligt på en festival. Ofta kollar jag in så många konserter att det blir nästan jobbigt.

 

Därför har jag också väldigt sällan historier att berätta som handlar om gyttjebad, bajamajor och annat festivalsnusk.

 

I dessa sammanhang kan man kalla mig skittråkig (eller extremt intresserad). Tur att jag har en kompis som lever ut festival(mar)drömmen åt mig.

 

Trästockfestivalen drar igång i dag, nästkommande veckor följer Piteå dansar och ler och slutligen Luleåkalaset.

 

Det här kan bli minnesvärt. Eller så kan man glömma och missa precis allt. Det kan min kompis intyga.