Släppet av hans solodebut Vilja bli mottogs också med värme (främst fyror i stora tidningar).

 

Plötsligt hade en gedigen men namnkunnig bakgrundsgestalt förvandlats till en frontfigur. Från att antingen ha varit producent (åt till exempel exet Veronica Maggio) eller bandmedlem (Snook) får Linnros hantera rampljuset på egen hand.

 

Uppmärksamheten bär med sig att medier, människor och olika diskussionsforum på nätet förmedlar bilder och uppfattningar om Linnros person.

 

- Tack vare att jag har gjort det här förut vet jag att den enda gång man har en chans att uttrycka sig utan censur är i själva låtarna. Dessutom kan jag hantera allt just för att jag sysslat med artisteri sedan jag blev myndig, säger han.

 

Bilden av honom formas dessutom utom hans kontroll. Så det är inte så mycket han kan göra.

 

Dementerade
Häromdagen skrev till exempel en kvällstidning att Linnros var nära att ta sitt liv i samband med en depression. En artikel som artisten dementerar och tar tydligt avstånd ifrån. "Det ligger så klart inte ett ord sanning i den meningen", skriver han på Facebook.

 

- I musiken väljer man vilka frågor man ställer till sig själv och vad man vill få fram. Eftersom jag känner mig själv bra så går det lättare, säger han.

 

Han förklarar att livet som han lever är väldigt dynamiskt med ambitiösa mål som han vill uppnå. Linnros är dessutom en känslomänniska.

 

- Men jag är inte Thorsten Flinck, säger han.

 

- Utan att vara pretentiös tror jag att vi människor har väldigt lite att tro på nuförtiden. Allt är förgängligt, det är snabb information och kommunikation som gäller. Vi är inte religiösa. Att uttrycka och beskriva sin tillvaro och historia på ett dramatiskt sätt blir som ett substitut för allt det som saknas. Kan man förmedla denna upplevelse till andra så blir det de facto värt någonting, säger han.

 

Han har i en tidigare intervju berättat att man gör åsiktslåtar i grupp, men som solo klarar han av att förmedla sina känslor. Han utvecklar resonemanget:

 

- I första hand vill jag faktiskt förmedla en ljudbild. Jag kan dock hålla på och prata om olika sounds i evigheter. Det går över vissa människors huvuden, men det gör mig inget, säger han.

 

Utgångspunkten för det här soloprojektet är att lyssnarna inte nödvändigtvis ska tycka om Oskar Linnros som person. Däremot är det tänkt att de ska älska musiken.

 

- Jag är inte så intresserad av att folk ska ha en bild av mig. Det återkommande temat för mig är att lyfta fram tyngre delar av tillvaron. Sådana stunder gör sig större när man skriver texter. Mitt privatliv är verkligen inte lika stormigt som mina sångtexter, säger han.

 

Fakta och fiktion
Han blandar gärna det poetiska med det faktiska. Det sanna kompletterar det osanna och vice versa.

 

- Det gäller att vara tillräckligt vag i sina beskrivningar att det blir ointressant för lyssnaren ifall det jag skriver om är sant eller inte, säger han.

 

 

Är du bekväm i att stå framför en folkmassa och skönsjunga? Du har ju inte gjort det förut.

 

- Jag ställer väldigt höga krav på mig själv generellt. Det är min svagaste sida. Jag är nöjd hittills med vad jag gjort live, men jag håller fortfarande på och lär mig att sjunga.

 

 

Tar du sånglektioner?

 

- Nej, det gör jag inte. Det finns en slumpfaktor i det jag håller på med som krävs för att det ska bli levande. Den musik jag själv gillar kommer inte från folk som är skolade musiker. Det handlar snarare om att hitta ett uttryck i stället för att pricka alla toner rätt.

 

 

Vad tycker du om Piteå Dansar och Ler?

 

- Det är skönt att det är en festival i staden. Jag har förr i tiden haft bra kontakt med olika norrländska rappare, bland annat från Luleå och Piteå. Jag ska inte utmåla mig själv som någon hjälte men jag brinner för decentraliseringen av makten i Musiksverige. Det är skönt att Norrland är en maktfaktor i musiklivet. Hoppas bara att det håller sig för det har sett skralt ut på stadsfestivalerna.